23 december

Dan före dan och det är hög tid att koka klenäter, lägga in sill i knäck, borsta halm från skorna, luta aladåb, lacka snören, griljera julmust, rimma på klimatsmart och bada gröt. Men någon skinka blir det i n t e på julbordet i år!!!
Någon ordning får det väl ändå vara på ett julfirande...

God Jul!

Vad är väl en julfest?

Såg för en stund sedan att några av mina tidigare jobbarkompisar uppdaterat sina statusrader på Facebook med glada utrop om att det snart var dags för julfest på jobbet.
Helt ärligt, så kände jag ett litet styng av avundsjuka. Kombinerat med känslan av att inte höra till.

Det är ju så det är. Jag avtackades ju vid förra julfesten, som alltså blev min 17:e och sista i det sammanhanget. Och även om jag frivilligt och på eget bevåg valt att sluta min anställning så kommer jag alltså på mig själv med att sakna julfesten.

Det var något speciellt med att närma sig arbetsplatsen när det var dags för den stora festen och se marschallerna glimma utanför entrédörrarna. Därinne väntade oftast välkomstglögg och hela gänget av välbekanta ansikten. Fast för dagen i obekanta frisyrer.

Jag saknar att leta efter min plats vid bordet med hjälp av trasiga spelkort, halvsjungna sånger, kraxande läten, eller vilken metod man nu hade valt för att få ihop oss deltagare i lämpliga konstellationer. Jag saknar husbandet som aldrig slutade spela, chefernas mer eller mindre spirituella tal. Julklappsbytet. Den lätta anarkin som utbröt när några började ställa tillbaka bord och stolar fram på småtimmarna, samtidigt som ett annat gäng bestämde sig för att köra introtävling med låtarna på Absolute Music 14. Godisfrossandet och slattpartyt i köket med de sista entusiasterna var kanske alla julfestkvällars ultimata höjdpunkt...

Jag kan till och med sakna att ingå i städpatrullen dagen efter.
Det kallas visst nostalgi...

Men nu är jag ju min egen chef och man har ju inte roligare än man gör sig, som bekant. Så jag får väl helt enkelt ordna en firmajulfest. Med mig själv.

Skål och välkommen ska jag vara!
God Jul!

Prylen som "alla" snackar om...

Nu har även jag trillat dit och skaffat mig en iPhone. Veckorna innan jag slog till var jag övertygad om att det var just en sådan jag behövde, för att mitt liv skulle bli... fulländat/uthärdligt/praktiskt/2009/osv...
När jag väl fick hem den så började jag fundera om den var så fantastisk. Min "gamla" telefon var ju också rätt kompetent. Fixade både mail och musik, uppladdning av filmer till Youtube, synkning av kalendrar förutom att det gick att ringa på den.
Fast idag, två veckor efter leveransen så blev jag nog lite förälskad i den. Eller dess möjligheter snarare.
Det var när jag stod på en stege och fixade med isolering runt en skorsten och lyssnade på Cowboy Corner, ett program som just då sändes ut av en radiostation i Texas.
Webradiolyssning var alltså det som fick mitt hjärta att smälta, nu när vi är ett par på riktigt. Snart ska jag prova decibelmätaren också.
Och göra ett roligt julkort samt ta en liten tur på Louvren.
Den är nog inte så dum i alla fall; prylen som alla pratar om!