onsdag 26 december 2012

Vår i luften!

Det är visserligen bara annandag jul men ändå... Snart är våren här med ystra småfåglar, vitsippor och sommardäck. Och bara för att vara riktigt beredd den här gången (också) har jag varit ute i garaget och kollat att motorcykeln startade som den skulle. Vilket den naturligtvis gjorde! Bilden är från resan till Holland GP i Assen häromåret. Petter Torgå fotade och jag har för mig att vi var på hemväg just här.


Vart det bär av sommaren 2013 har jag ingen aning om men som det känns nu ska jag försöka köra så mycket motorcykel det bara är möjligt. De senaste somrarna har det inte blivit så mycket som jag önskat, mest beroende på att de flesta resor jag gjort gått till eller ifrån en bygghandel. Visserligen är motorcyklar mer praktiska än vad många icke-knuttar tycks tro, fast när man ska transportera byggvaror är de inte helt hundra. I alla fall inte när det gäller större grunkor än skruvar och spik.

Med det så passar jag på att önska alla en god forsättning på julen och ett riktigt Gott Nytt År!

söndag 9 december 2012

Konsten att spela rasismen i händerna


 Läste precis på NA.se om att man i Laxå förbjudit pepparkaksgubbarna i Kanalskolans luciatåg. Sången "vi komma, vi komma från pepparkakeland" är också förbjuden.
Anledningen till detta sägs vara att man är rädd att någon ska ta illa upp.

Man har i och med det just lyckats med att få ganska många att ta illa upp. Inte minst på de sociala medierna kan man läsa i kommentarer till artikeln att detta är ytterligare ett tecken på att man inte längre får göra något som har med svenska traditioner att göra, utan att blir betraktad som rasist. Så extrapoleras kommentarer och åsikter och sedan är man vips är man främling i sitt eget land och järnrörshögern beöver inte röra ett finger för att få nya proselyter.

Att påstå att någon har otur när den tänker, är en ganska snäll omskrivning för ren dumhet. I det här fallet tror jag inte man tänkte alls. Hoppas inte det i alla fall. För gjorde man det, är det värre än jag trott.

[EDIT] Ett par timmar efter att jag skrev ovanstående, låter skolan hälsa i Expressen att det är helt ok med pepparkaksgubbar i luciatåget. Allt berodde på ett missförstånd...
Hade de valt att kommentera händelsen redan i ursprungsartikeln i NA, hade det varit något mera klädsamt och tanken på en efterhandskonstruktion hade förmodligen inte börjat susa omkring ute i cyberrymden. Följd av en mängd bondförnuftiga kommentarer om att man måste ta seden dit man kommer, annars kan man lika gärna stanna kvar där man hör hemma.

Och så får främlingsfientligheten ytterligare vatten på sin kvarn och den bruna färgen leder inte tanken bara till en välgräddad knaprig liten kaka som man sägs bli snäll av att äta. [/EDIT]

____________________________
extrapolera
  1. (matematik, statistik) dra slutsatser om förhållanden i ett område man inte studerat, på basis av vad man vet om något näraliggande område
    Även om man inte kan förutsäga vad som kommer att hända i framtiden, så kan vi extrapolera från vad vi vet om dagens samhälle för att få en ungefärlig bild. [wikipedia]

måndag 12 november 2012

Sådan är jag

Det är väl jag som skriver? Precis så avslutade jag mina allra första inlägg på den här bloggen i oktober 2008. Det har gått några år sedan dess och även om inläggen är mer sporadiska nuförtiden än då, ställer jag mig den något retoriska frågan igen: Det är väl jag som skriver?

Jag har försökt bena ut det under förmiddagen idag. Och svaret är att det nog är jag som skriver. Eller i alla fall en del av mig. Den där delen som alltid försöker hitta en utväg, förstå sådant som kan verka krångligt eller som minns den där lilla killen som för en massa år sedan bara ville bli sedd för något annat än att han var minst av alla och dessutom läspade. Oftast är det den personen som skriver. Den kontrollerade, godkända och uppvisningbara. Den som varit någonstans och därmed har något att berätta.

Idag är det dock någon annan som får sköta ruljansen på bloggen. Han som tappat sugen.
Han brukar inte få vara med så ofta i det offentliga rummet. Men nu får han det. Han som är förbannad på att inget händer. Han som mår dåligt för att han är godtrogen och han som helst av allt vill något annat. Fast ändå samma.

En kompis brukar säga att han beundrar mitt saktmod. Han får det att låta som något bra. Och ibland kan jag hålla med om att det är en bra sak att vara saktmodig. Det är ett vackert ord dessutom. Men just idag känns det som att saktmodig lika gärna kan betyda oföretagsam.

Förmodligen är det helt normalt att känna sig låg ibland. Att det är en lika viktig del av att vara människa som att vara glad. Problemet är bara att jag fått för mig att jag måste vara glad hela tiden. Glad, lyckad, duktig och tillfreds. Just nu är jag väldigt långt från det. Även om jag sitter i huset som jag till större delen byggt själv, har jag svårt att i det här ögonblicket känna mig stolt över det. Det hjälper inte att utsikten över sjön är närmast magisk, när det enda jag vill är att vända ryggen till allt och bara sova.

Jag har ingen uppmuntrande slutkläm på det här. Konstaterar bara att det är en oerhört vacker dag i dag, sett till vädret och att jag är trött och min själ är grå.

– Och du, det är jag som skriver!


tisdag 25 september 2012

Vaddå, jag dyster?



Det sägs vara typiskt närkingskt, att se ett mörker i varje gnutta ljus. Är ljuset stort, kommer naturligtvis mörkret att bli än kompaktare och slå till förrän man anar. Å visst tänkte jag tanken förra veckan, att den 10 år gamla bilen ändå gick ganska bra, trots en del skavanker?
Pang! Bromsarna bak börjar leva rövare. Från ett stilla gnissel till ett skärande helvetesljud på två kilometer.

Det var värst vad alla är förkylda, hann jag tänka där jag satt på planet till Bryssel i fredags.
Pang. Landningen på tillbakavägen i måndags berövade mig hörseln på vänster öra och i dag är precis hela skallen full av snor.

Dumt eller inte, så var jag ändå på jobbet i morse. Fyra timmar direktsändning stod på schemat och finns det ingen ersättare så finns det inte. Förhoppningsvis repar sig rösten till i morgon bitti, då det är dags igen.

-Vad vill jag ha sagt med det här då?
Förmodligen ingenting annat än att det ibland inte blir som man tänkt sig. Fast oavsett det, kommer jag att fortsätta se saker och ting från den ljusa sidan.
Det värsta som kan hända utifrån det betraktelsesättet är ändå bara att man varit glad i onödan.
Den smällen är jag beredd att ta. Så närking jag är!

söndag 19 augusti 2012

Första intrycket

Tidigare i veckan for vi iväg på en minisemester med motorcykeln. Kosan styrdes mot västkusten. Öster om Vänern på vägen ner till Tjörn och väster om sjön på tillbakavägen. Det var så det kom sig att vi hamnade i Brålanda när det var dags att söka ett sista natthärbärge. En ort som, i alla fall när man dimper ner där helt oförhappandes en torsdagskväll mitt i augusti, verkar ha passerat bäst-före-datum.


Den nyinköpta X-10:an gjorde debut som resekamera med den äran. Storleken är ju i det närmaste perfekt tycker jag. Lagom liten för att inte inkräkta på det begränsade utrymme som blir över när två personer ska ha med både sig själva och sin packning på en och samma motorcykel och lagom stor för att kännas som den riktiga kamera den är.

Jag lät i princip kamerans autoinställningar sköta ruljansen när det skulle fotograferas. Det enda som avviker från fabriksinställningarna är att jag programmerat fn-knappen (en programmeringsbar liten rackare) till att fungera som filmväljare. Bilden ovan är fotograferad med svartvit "film" och den här under med "Velvia".


Jag använder oftast genomsiktssökaren vilket funkar bra i de flesta lägen. Ibland hamnar skärpan lite tokigt (vilket man inte kan se i genomsikten) men det beror nog mest på att jag valt att skärpan ska ställas in på en punkt precis i mitten. Det är som sagt mitt val och ingen skugga ska falla över kameran på grund av det. För övrigt gillar jag att den är byggd i metall. Den inte bara ser retro ut, den känns som från en annan tid också. Vissa saker var faktiskt bättre förr ;-)

Fler bilder kommer men första intrycket är i alla fall väldigt positivt. Nu ska jag bara läsa manualen för att ytterligare kunna komma åt alla funktioner och finesser den är utrustad med. Och för att ännu mer kunna göra den till min, såväl tekniskt som fotograferingsmässigt.


måndag 6 augusti 2012

Ny kamera!

Det tog ett tag men nu är det klart. En ny kamera på gång! Om jag inte räknar in mina mobiltelefoner, så blir det här min tredje digitala kamera. Den första var en Canon Digital IXUS som jag köpte hösten 2000. Några höstar senare, vi skriver 2008, var det dags igen. Den gamla IXUS-kameran var sedan några år omkörd av mobiltelefonen, samtidigt som fotointresset vaknat till liv på allvar igen. Det har ju kommit och gått genom åren, även om det aldrig varit helt borta någon gång. Men efter att jag gjorde mig av med mitt gamla analoga mörkrum blev det ganska mycket sparlåga över det hela.

Hursomhelst, inköpet av en digital systemkamera (Canon EOS 450D) gjorde att det blev både roligt och viktigt att fotografera igen. Jag har ju hållit på med foto som någon slags hobby sedan tidigt sjuttiotal och även jobbat professionellt i fotobranschen, både som fotograf och administratör, under närmare 8 år av mitt liv, så det är kanske inte så konstigt att jag ständigt återkommer till det nödvändiga i att försöka fånga världen på en 125-dels sekund.

EOS:en är jag otroligt nöjd med. Den har de funktioner jag behöver och låter mig ta de bilder jag vill. Vad mer kan man egentligen begära? Inte mycket. Utom möjligen i de fallen jag är på resande fot. Då känns den ibland lite stor. Och har man den hängandes över axeln som pockar den ju även på lite uppmärksamhet. Antingen från mig, genom sin storlek och tyngd, eller från omgivningen genom sitt utseende. I alla fall känns det så.

Därför känns det också helt rätt att komplettera systemkameran med något som är aningen smidigare. Ungefär som den gamla IXUS:en, fast med bättre bildkvalitet. Så nu sitter jag här och väntar på ett SMS från ICA (eller vart paketet nu hamnar någonstans) om talar om att jag har en försändelse att hämta. En Fujifilm X10 blev det. En kamera i glas och metall som man kan hålla mot ögat när man komponerar sin bild. Retro säger en vissa. Klockrent säger jag! Om några dagar vet jag om alla positiva recensioner talat sanning. Återkommer med bildbevis!

fredag 27 juli 2012

Cykelradion. För 19:e gången!

Nu har vi lagt ut vår 19:e podcast i ämnet cykling. I det här avsnittet pratar vi en del om och kring Tour de France och i samband med det berättar Anders Adamson om vad som hände när det började brinna på taket till byggnaden där han och Roberto Vacchi sitter och kommenterar för Eurosport. Det handlar även en del om de nya "snabbcykelbanorna" i Örebro samt om ett kul program till telefonen, som kan göra vardagscyklandet ännu lite roligare och även peka på vilken miljövinst man gör när man väljer cykeln framför bilen. Magnus Lagher (Velonavia) sticker ut hakan i en högst personlig krönika om cykelsport och dopning. God lyssning!

tisdag 24 juli 2012

Skryt

Fick ett meddelande från en kompis: Hej Tompa, idag får du fira med något alldeles speciellt till fikat. Läs insändarspalten i Na så förstår du.

Så jag läste...  och tackar naturligtvis för berömmet!


fredag 8 juni 2012

Sjung om studentens lyckliga dag …

I dag för 39 år sedan skulle jag ha tagit studenten. Även om jag inte minns själva dagen i detalj, bär jag med mig känslan av den. Jag hade alltså hoppat av gymnasiet efter bara en och en halv termin. Egentligen handlade det bara om ett sabbatsår från början men eftersom jag inte infann mig till uppropet efter det där året, så hade jag per definition hoppat av. Fast det var inte förrän just den där examensdagen 1973 som jag insåg det. Det behövdes att jag såg några av mina uppklädda gamla klasskamrater, sittandes i baksätet på en vit nedcabbad Cadillac på Drottninggatan i Örebro, för att jag skulle förstå.

Jag stod alltså en stund och tittade på den ändlösa kortegen av björkrisprydda fordon och hörde skrålet om den ljusnande framtid och funderade på hur det nu skulle gå. För dem och för mig. Sedan kickade jag igång moppen och for iväg till busstationen för att hämta korrektur från Karlskogakuriren. Jag hade ju ett jobb att sköta.

Och med det vill jag skicka med ett stort grattis till alla som tar studenten idag!

Samtidigt som jag med ålderns och erfarenhetens rätt bara påminner helt stillsamt om att den här dagen varken markerar början eller slutet. Oavsett om betygen blev bra eller dåliga.

Eller om du liksom jag en gång, står bredvid och tittar på …

onsdag 4 april 2012

I skrivande stund är det två timmar kvar till dess att kvällens sändning av webradioprogrammet "jenneboradio -tjuettåtretti" går ut till hugade spekulanter över hela världen. Fast just idag är tjuettåtretti aningen missvisande eftersom sändningen börjar redan kl 20:30. Men så kan det bli ibland.

Jag kommer att ha en gäst i programmet, nämligen förste morotsreceptleverantör Mia Jameson. Det ska bli jättekul! Anledningen till att hon dyker upp just i kväll är för att manifestera att det idag är morotens dag. Det ryktas att hon kommer att ha med sig morotsbaserade godsaker till förtäring!

Förutom morötter kommer jag/vi att prata om det faktum att samhällsinstitutionerna kommer allt längre bort från medborgarna. Senaste exemplet i raden är att posten beslutat stänga sitt brevbärarkontor i Odensbacken och istället låta brevbärarna utgå från Kumla. Kan låta som en fjuttig grej att bry sig om över huvud taget, men i min värld så är det bara ytterligare ett exempel på en pusselbit i vårt gemensamma samhällsbygge som kastas bort, för att aldrig hittas igen. Posten skyller sitt agerande på vårt ändrade beteende. Men, visst var det väl de som ändrade sitt beteende när de klappade igen sina kontor och lät handelsman Flink ta över paket och frimärken?

Nåja, det finns värre saker att reta upp sig över. Som t ex lagen om förbud mot kränkande fotografering. Om den går igenom tar Sverige ytterligare ett steg på vägen från åsiktsfrihet för medborgarna, till tystnad och kontroll. Alltså, jag är absolut inte för publicering av kränkande bilder på nätet, vilket den här lagen sägs vara till för att förhindra, men sådant finns det lagar som kan ta hand om redan idag. Använd dem!
Om lagen skulle gå igenom (vilket iofs inte är troligt, lagrådet har avrått) kommer vi att hamna i ett läge där du och jag kommer att betraktas som presumtiva hot mot lag och ordning bara genom att bära med oss en kamera. Vill vi verkligen det? Bifogar en bild som för övrigt skulle varit omöjlig att ta på vissa ställen i Sverige idag, då ett antal landsting infört ett strikt fotoförbud... Med hänvisning till någon luddig skrivning om att man vill skydda sin personal emot pinsamma bildpubliceringar.
Hur är det "storebror" brukar säga när vi vanliga ska övervakas och kontrolleras, den som har rent mjöl i påsen, har inget att frukta!


måndag 2 april 2012

Bara ett vanligt inlägg.

Först och främst måste jag passa på att tacka för alla kommentarer efter det senaste inlägget. Det kommer absolut att komma en fortsättning, fast jag ber att få vänta ytterligare ett tag med det. Förutom att ha funderat på den eviga frågan om vem jag egentligen är, har den senaste månaden försvunnit i ett nafs. Bortsett från min rent fysiska förflyttning från Kalmar till Hampetorp, årstidens förvandling från vinter till vår och en timmes försvunnen klocktid, har inte mycket hänt. I hundraåtti!
Det är så det känns. I backspegeln är det rörelseoskärpa och tittar jag framåt är sikten begränsad.
Vilket i och för sig har det goda med sig att det borde gå aningen lättare att ägna sig åt här och nu. Så jag provar väl med det. Nu. Vi hörs sen!
 

lördag 11 februari 2012

Skoltrötthet

För 40 år sedan hoppade jag av gymnasiet. Skoltrött. Ännu har ingen frågat mig vad det kom sig. Eller hur det gick.
Redan under första eller andra veckan på den ekonomiska linjen på Risbergska skolan i Örebro kände jag att det var helt fel. Jag passade inte in och begrep inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle uppföra mig. Ännu mindre hur jag hade hamnat där. Det enda jag visste var att jag mådde bättre om jag inte var där.

Alltså slutade jag upp med att gå dit. Rationellt och logiskt. Det började lite gradvis med att jag struntade i vissa lektioner, för att sedan trappa upp frånvaron till att gälla hela veckor. Någon gång ringde jag och sjukanmälde mig, har till och med för mig att jag slog i min klassföreståndare, när hon undrade var jag varit under de senaste två veckorna att jag legat på sjukhus. Vilket inte var sant för fem öre! Men beteendet gjorde i alla fall att jag kände en viss makt över mitt eget öde. Att jag var någon.

Sanningen var den att jag alltid cyklade hemifrån vid rätt tid och åt rätt håll, för att ingen skulle misstänka att jag egentligen var på väg till ett annat ställe än skolan. Jag svängde vänster bakom panncentralen och följde den förmodade skolvägen i drygt hundra meter, innan jag vek av åt höger och styrde min färd i en helt annan riktning, åt mitt eget håll.

Oftast innebar det att jag tillbringade förmiddagarna på Stadsbiblioteket. Där var det lugnt och skönt och jag fick vara ifred bland alla böcker, tidningar och konstiga människor som satt vid underliga skärmar och tittade på mikrofilm. Tiden mellan min avfärd hemifrån till dess att de öppnade tillbringade jag oftast med att cykla runt i stan lite på måfå. När det var dåligt väder låtsades jag inför eventuellt hemmavarande familjemedlemmar att jag hade sovmorgon eller också tog jag min tillflykt till scoutlokalen, dit jag i egenskap av ledare hade nyckel.

På biblioteket satt jag några timmar och läste sådant som intresserade mig just då. Allt från romaner och biografier till filosofi, historia och även en och annan psykologibok. Inte för att jag vet hur mycket jag egentligen fattade av det jag läste men det var återigen den där känslan av att jag gjorde något. Något där jag fick bestämma själv. Jag skolkade från skolan för att jag ville läsa.

Mina alltmer sällan förekommande besök i skolan blev till slut helt surrealistiska. Någon lärare var plötsligt ersatt av en annan som undrade vem jag var. En klasskompis trodde att jag hade börjat knarka. Vad lektionerna handlade om, hade jag oftast ingen aning om, i alla fall inte i företagsekonomi och matte. Känslan när jag slog upp mina böcker på lektionerna där, påminde om den man kan få i det där ögonblicket när man inser att man just missat tåget, eller bussen. Går inte att komma ifatt.

En marsdag, då hade mitt skolkande sedan länge gått från det där gradvisa uteblivandet till total frånvaro, ringde telefonen. Jag var hemma och svarade, intet ont anandes… Det var min klassföreståndare. När hon frågade mig hur det var fatt och vad jag höll på med, stannade tillvaron för någon sekund. Vad skulle jag säga? Sjukhus hade jag ju redan kört med, jag måste hitta på nåt som inte gick att kolla… Eller tala sanning.

Jag sa som det var. Att jag skolkade. Att jag var trött på hela skiten, på skolan, på systemet, på linjen jag valt, på allt. Samtidigt som det var befriande att få säga det, så hörde jag nog på mig själv att jag gjort bort mig rejält.

Dock enades vi om att det inte var kört på något sätt (allt går att rätta till bara man vill), och en tid med skolans kurator bokades in. Besöket där ledde i sin tur till ett besök hos skolsköterskan som lade huvudet medkännade på sned och skrev ut en liter Roburan Tonikum, som skulle tas mot trötthet. Det var nån slags vitaminblandning tror jag. Vete sjutton om jag inte blev sjukledig också. Passade mig i så fall perfekt.

Men i grunden ändrades ingenting. Jag var fortfarande en människa på helt fel plats i tillvaron. En som drömde om... att få vara någon. En som blev sedd. Varken mer eller mindre.  Det är nu det börjar bli knepigt att berätta den här historien. Men jag försöker i alla fall…

Jag har alltid pratat mycket. Så även i skolan. Alla vet hur det går för den som pratar för mycket. Tyst nu. Schhhh! Till slut har man förstått. Jag pratar för mycket, måste sluta med det för att det ska bli bra. Note to self: måste ta mindre plats.

Förutom allt detta pratande, var jag en baddare på att skriva uppsatser. Det var det roligaste som fanns, när fröken på mellanstadiet gav oss ett ämne, ett blankt papper och 45 minuter. Att få tillbaka den rättade uppsatsen var dock inte lika roligt.

Fullt med röda streck och kommentarer om uteblivna punkter, för långa meningar och felaktig kommatering. Aldrig ett ord om innehållet. Det var som att få papper på att vara osynlig. Som att bli hyssjad åt så fort man öppnade munnen. Ingen bryr sig om vad du säger. Ingen vill veta var du köpt din tröja...

Någonstans på vägen mellan 4:e och 8:e klass kroknade jag. Skolan kom mer och mer att handla om att stånga sin panna blodig i oändliga uträkningar av hypetonusan och rabblande av glosor. Eftersom jag hade lätt för svenska, historia, geografi och samhällskunskap (och tyckte det var roligt) fick jag ju tid över under de passen och belönades följdriktigt med nya beräkningar av hypotenusan.


Tänk om någon sett mig, tänker jag ibland. Som något annat än en pratkvarn som gillade att skriva för långa uppsatser med för få punkter. Min fröken i sexan hade ett litet samtal med mig i enrum en gång. Det gällde matte. Hon hade ju märkt att det inte gick så bra, att jag inte var intresserad. Du är begåvad, sa hon. Begåvad men slö. 
Då minns jag att jag började gråta. Inte för att hon sagt att jag var slö. Utan för att hon tyckte att jag var begåvad. Jag sa att jag grät för att min bror hade dött. Vi pratade aldrig mer om det sedan. Men innerst inne var jag glad för att hon ändå tyckte att jag var något, att hon vågade säga att jag var begåvad. Det tog jag med mig. Att jag var slö betraktade jag mest som en feltolkning.

Hur gick det sen då, när flaskan med vitamintinkturen var uppdrucken? Jo, jag lät meddela till min lärare att tröttheten inte var fysisk utan psykisk, att jag var skoltrött och ville ha ett sabbatsår. Detta beviljades efter att jag blåljugit för rektor om att jag hade ett jobb i en grönsaksdisk på ICA som väntade på mig redan samma dag. Herregud! Men jag var tvungen. Skolan skulle ha dödat mig på sikt, den hade ju redan gjort mig osynlig.

Nu kortar jag ännu mer i berättelsen, får ta de uteblivna raderna någon annan gång, nöjer mig med att konstatera att min stackars (dittills intet ont anandes) mamma höll på att få en hjärtattack när jag samma dag som jag ljugit för skolans rektor, frankt förklarade att jag slutat plugget för gott och att allt därmed var som det skulle.

Att jag mindre än två timmar senare hade lyckat skaffa mig ett jobb, blev både min smala lycka och på sikt kanske också något av en olycka. Men även den delen av historien får hänga i luften ett tag till...

Jag vet vad det är en skoltrött elev inte orkar med. För jag har varit där. Det handlar inte om att det fattas vitaminer. Det handlar inte om att man är dum i huvudet. Det handlar inte om läroplaner, ministerbeslut och omorganisationer. Det handlar om att bli sedd. Och att få något att bita i. Något som intresserar en.

Alla måste inte vara bra på matte. Det går att klara sig i livet, trots läs- och skrivproblem. Vet man inte vad Hallands floder heter, är man inte dömd till hemlöshet och evig förtappelse. Men om ingen ser en, kan allt annat kvitta.

Tänk om någon frågat mig, när jag var elva, tolv eller fjorton, vad jag verkligen drömde om. Om någon vågat fråga helt förutsättninglöst och dessutom vågat ta till sig svaret utan att värdera de eventuella möjligheterna i det. Skulle jag ha uppmanats att söka till ekonomisk linje på gymnasiet då?
Vågar du fråga? Vill du höra svaret?

Tänk om vi skulle börja se skolan som en drömfabrik istället, ett ställe där drömmar blir till verklighet. Ett ställe dit man går enbart av lust, oavsett om man är elev eller lärare, för att varje dag skapa någonting av ingenting…

Men ingen vill veta var jag köpt min tröja. Ingen har frågat.

PS Jag har fortfarande ångest över var mina punkter och kommatecken hamnar.
PPS. Flera av mina bästa vänner jobbar som lärare. Även jag.

onsdag 8 februari 2012

Summan av sina erfarenheter.

I gamla testamentet finns en berättelse som handlar om när Gud förintade staden Sodom. [http://tinyurl.com/7rhasb8] En rättskaffens man vid namn Lot, erbjöds tillsammans med sin familj fri lejd undan förintelsen med följande instruktion: ”Fly nu för li­vet, se dig in­te till­ba­ka och stan­na in­te förrän du har kom­mit över slätten. Rädda dig upp i ber­gen, an­nars kom­mer du att förin­tas.” Glasklart!

När det sedan var dags att dra, så hände ju naturligtvis det som inte får hända. Lots hustru vänder sig om och ser tillbaka på staden som är på väg att förintas... Och hon förvandlas på stört till en saltstod!

Jag vet inte riktigt vare sig när, var eller hur jag fick höra den här berättelsen första gången. Men med en barndom präglad av söndagsskola och ständiga besök på Frälsningsarmén tillsammans med pappa och mamma som var väldigt aktiva där, så är det väl inte så svårt att räkna ut. 

Hursomhelst har just det där med att inte vända sig om, varit som ett mantra för mig under i stort sett hela mitt hittillsvarande liv. Inte för att jag bokstavligen varit rädd att förvandlas till en saltstod, men någonstans har i alla fall känslan varit den att det mest är loosers som bryr sig om det som varit.

Sålunda har jag i princip aldrig besökt några av mina gamla arbetsplatser efter att jag slutat. Efter att vi flyttade från bostadsområdet Östra Vintergatan, där jag bodde från det att jag föddes till jag skulle fylla 18, dröjde det 30 år innan jag gick en promenad genom dessa, mina barndoms kvarter igen.

Så är det. Jag ser mig inte om. Ett rationellt beslut fattat på... ja, vilka grunder då? Tänk om det inte ens är ett beslut... Jag kanske bara är arrogant och oförskämd? Inbillar mig att jag är förmer än de som jag lämnar...
Eller också är det kort och gott en blandning av lika delar dålig självkänsla och lathet. Återkommer med en utförligare analys när jag grottat färdigt!

Fram till dess präglar jag mina mynt med valspråket: Jag reser alltid till, aldrig ifrån!

Sign. Saknarsjukdomsinsikt

[EDIT: Redan när ovanstående blogginlägg skrevs hade jag börjat vända mig om lite försiktigt. Hittade en tidigare borttappad trådände som visade sig vara en saknad länk mellan då och nu] 



tisdag 7 februari 2012

Nya bud om framtiden!

Statsministern flaggar för att vi måste jobba till 75 för att vi ska kunna behålla den ekonomiska standard vi har vant oss vid.

[Läs: för att fortsätta göda finansmarknader, banker och giriga energibolag samt suga ut ännu mer från fattiga människor i länder långt borta i vår fortsatta jakt på onödiga varor att konsumera för pengar vi inte har... för det är ju så det går till att leva nuförtiden]

I detta nu bestämde jag mig slutgiltigt för att, om jag får hållas, bli en surgubbe som  tillbringar sommarhalvåret sittandes på en trasig pinnstol spelandes banjo på altanen, alternativt metandes aborrar från en brygga vid sjön. Resten av året ska jag ägna åt att tända i spisen med orangea kuvert, vägra följa dekret från myndigheterna samt berätta berättelser för traktens barn om vikten av att inte jamsa med.

Pilutta dig, Fredrik!

måndag 30 januari 2012

Ständigt dessa lösenord.

När man vaknar en måndagmorgon och det första som far igenom huvudet, är tanken på ett bortglömt löenord, då kan man ju börja undra. Och det har jag gjort sedan dess. Undrat, funderat, associerat. Inget har hjälpt. Lösenordet är och förblir borta.
Men lösenordshjälpen då?
-Jaha, du menar den där funktionen som via ett mail sänder en länk för återställning? Jo, den kan man ju alltid använda. Om det inte var så att det inte kommer någor mail. Förmodligen beroende på att den mailadress som användes när jag reg:ade kontot ifråga, inte funkar längre pga byte av internetleverantör för några år sedan.

Så här sitter jag nu. Med laptopen i knät i sängen och funderar över ett lösenord som inte längre verkar finnas. I och för sig är det inte helt borta. Datorn minns det fortfarande. Men inte jag. Vilket betyder att jag närsomhelst riskerar att inte komma åt ett visst litet konto (inte det här dock) så fort datorn får för sig at det är dags att bli lite nollställd igen. Ungefär som jag är för närvarande.

Å andra sidan kan man ju se det som spänning i vardagen. Living on the edge. Typ.
God morgon!