fredag 22 mars 2013

När två blir ett –eller inte.

Häromdagen var hela avdelningen kallade till ett möte med några andra avdelningar på företaget. Det skulle byggas broar, minglas och skapas en vi-känsla. Behovet av att göra detta hade uppstått i och med en omorganisation av "koncernen". Den avdelning där jag jobbar, hade efter årsskiftet fått en annan tillhörighet i företaget. Och därmed också en helt ny struktur att hålla sig till. Organisationer är människor, brukar det heta och det var förmodligen därför som man, trots ett tufft ekonomiskt läge, bestämt sig för att satsa på gemenskapsbefrämjande åtgärder just för att människorna skulle känna att de betydde något och att företaget ville att de skulle träffa varandra och liksom fatta tycke och bli en enda familj.

Sagt och gjort. Ett påbud utgick om att alla skulle låta anmäla sig till såväl konferens som tillhörande mingelbuffé. För säkerhets skull lät ledningen meddela att medverkan var obligatorisk.

Vi på vår avdelning träffades på järnvägsstationen i god tid innan tågets avgång och fick på så sätt platserna intill varandra i den obokningsbara järnvägsvagnen. Utanför yrde snön och nordanvinden gjorde ständiga försök att krypa in under mössor och ytterplagg med med sin kompis iskylan som sällskap. Resan som tog en dryg timme och avslutades med en lokalbusstur skedde till ackompanjemang av glatt kollegialt småprat och kändes därför inte så lång.

När vi slutligen kom fram till vår mötesplats och skulle börja med det som var själva syftet; att få ett antal olika människor från olika avdelningar att komma samman och börja betrakta sig som ett vi, var det något som inte stämde. Ju mer vi gled omkring bland varandra, desto obekvämare kände det. Inte för att det var fel på vare sig morotskakan eller kaffet som välkomnade oss. Eller kolorna som fanns vid de olika presentationsborden där vi nya kolleger kunde se publika exempel på vad vi sysslade med. Det var något annat.

Till slut kom jag på det. Det handlade om kläderna. Som man är klädd, blir man hädd, typ.
Vi från vår avdelning var utrustade med vinterkängor eller läderstövlar med grova sulor. Pälsbrämade boots och rejäla långbyxor. Dessutom kånkade vi omkring på jackor, rockar, mössor och halsdukar under armen. Om vi inte behöll ytterkläderna på. De andra, som inte rest från samma station som vi, var alla elegant (nåja, klädkoden inom vårt företag är ganska generös) klädda och ingen klafsade omkring i ytterskor. Och de bar definitivt inte omkring på sina ytterplagg under armen. De hade faktiskt inte rest från någon station alls. De var ju där de brukar vara på dagarna. På jobbet.

Vi däremot såg verkligen ut som ett gäng bondläppar som kommit till stan. Okunniga om såväl stil som etikett.  Medan de andra, våra nya kolleger, vant strosade omkring i ett upphöjt lugn, i en känsla av att vara på mammas gata. Och rangordningen blev med ens väldig tydlig. Det kändes inte som att vi var där på lika villkor. Det var mera som att vi var ett lag från en lägre division som måste kvala för avancemang, genom att spela en avgörande match på bortaplan. Där hemmalaget plockat bort omklädningsrummet för  oss, det gästande laget, så att vi tvingas byta om bland åskådarna på läktaren.

Kontentan av detta är att om man nu ska göra ett utav två, så ska man nog förlägga den gemensamma träffen på neutral plan. Som neutral plan räknas inte det kontor där högsta cheferna och merparten av de anställda sitter!

Om man ändå måste välja att vara på det ena eller det andra stället, kanske man ska välja det ställe dit de flesta måste resa, för att ta sig. För att inte majoriteten ska ha favör av hemmaplan. Dessutom måste man se till att det finns klädhängare, där de som ändå rest, kan få hänga av sig sina ytterplagg och i alla fall för ett ögonblick kunna låtsas att de hör hemma där, i den nya miljön. För bära omkring på sina ytterplagg under armen, det är det bara andra klassens gäster och främlingar som gör. De som ändå måste gå snart. Tillbaka ut i kylan.

Gör om, gör rätt. Meddelas endast på detta sätt!